"Jag tar det lugnt ikv" sa jag och kom hem kl 5.

Igår gick jag till Kåken där Happy Fanny spelade skivor. Innan jag gick sa jag till Petter att "jag kommer hem tidigt och tar det lungt. Och jag ska verkligen inte röka nu när jag har varit förkyld så länge". 
 
Jag kom hem klockan 5, efter att ha hängt både på Kåken & F12, med trasiga strumpbyxor och ett askmoln i lungorna. 
 
Nu skulle jag kunna hålla på o gräma mig över vilken dålig karaktär jag har och blablabla, men det skiter jag i och är glad att det var fett kul igår istället. Och jag mår faktiskt bra idag, bortsett från lite huvudvärk. 
 
Dessutom ska jag träna klockan 15 och jag har en känsla av att min PT kommer mörda min arma kropp. Kul!
 
Trots att jag hade en sån ful-dag igår så lyckades jag dölja det bra med mina coolskor. Har aldrig fått så mycket komplimanger från folk ute som igår. En kille sa "jag jobbar för Tiger och du är snygg vill du följa med på efterfest på scandic på mitt hotellrum?". Hemskt gärna inte:-) 
 
 
 :') 
 
 

Såg mig i spegeln och skrattade gott

Den här morgonen är en sån där morgon då jag vaknar, kollar mig i spegeln och undrar hur jag kan ha kompisar. Jag kan inte sminka bort nånting, och jag måste ha mina glasögon på mig som förminskar ögonen ytterligare 650%, eftersom linser inte är nån bra idé när man är dunderförkyld. 
 
Här är en "före"-bild
 


och såhär ser jag ut efter att ha sminkat mig och gjort allt jag kan för att se lite piggare ut. Jag ger upp. 
 
 
Jag är liksom snygg på bilderna när man jämför med verkligheten. TÄNK ER.
 
Hur som helst. Jag kan ju uppenbarligen inte vara flawless varje dag. Puss o kram!

Vad är det att vara svensk egentligen?

Jag vill att alla tar sig tiden & läser det här. 
 
Hej, jag heter Hans Hassle och jag är svensk. Inför valet som vi snart ska göra vill jag skriva det här, för jag är ledsen och vill egentligen bara skrika rakt ut. Jag växte upp i ett samhälle som skapade sig ett världsrykte genom att bry sig om, försvara ett öppet samhälle, genom att vara ett naturälskande, välkomnande och människovänligt land. Jag är stolt över det. Eller, jag har varit stolt över det. Nu, när jag reser världen runt och tvingas berätta om ett helt annat Sverige; om taskig sjukvård, krånglande tåg och om apotek som inte har det jag vill ha… ja, då skrattar de som lyssnar. ”Dumt, ni som var sådana förebilder!”. Men när jag fortsätter om främlingsfientlighet, egoism och nationalism då blir direktörer, politiker, forskare och ”vanliga människor” från Kina, Singapore, Mellanöstern och t.o.m. USA riktigt, riktigt ledsna. De tittar storögt på mig och undrar. “Så trodde jag inte att det var i Sverige..!”, säger de. ”Ni som alltid varit..?” Jag försöker förklara. Växte upp och blev vuxen i ett Sverige som var känt för kvalitet, sociala reformer, miljömedvetenhet och innovation. Vi var ett starkt land, ett unikt land. För att vara så få människor påverkade vi världen genom att vara ett exempel på att det går att skapa ett rättvist samhälle för de många, utan att strypa industriell utveckling, banbrytande forskning och människors vilja att skapa nytt. Att vara ”svensk” var att vara lite normbrytande, lita vågad, lite utmanande men alltid öppen, världstillvänd och solidarisk. Att vara svensk var att vara annorlunda men på ett mycket bra sätt. Alfred Nobel. Dag Hammarskiöld. Olof Palme. Astrid Lindgren. ABBA. En svensk kungafamilj utan makt, för folket i tiden. Nu förändras det snabbare än jag någonsin kunde drömma om. Att vara svensk handlar om att ha bott här i generationer, att inte komma från ett annat land, att inte bryta normen. Det är som att vi gått från att vara en orädd metropol för det humana till en livrädd landsortshåla där inskränktheten och rädslan avgör rätt och fel. Från kärleken till det goda till rädslan för det annorlunda. Och jag gråter. Jag gråter eftersom det är något som slits ur hjärtat på mig. Och jag har förstått vem det är som drar i mitt hjärta Det är inte den borgerliga regeringen. Det är inte Sverigedemokraterna, det är inte ens Svenskarnas Parti. Det är alla ni som växt upp i samma land som jag och som ändå väljer att stödja det som leder till ett hårdare samhälle, ett samhälle där du tar hand om ditt och jag tar hand om mitt, där visionen om det eftersträvansvärda saknas. Ni kallar er ibland ”riktiga svenskar”. Och jag gråter. Inte av rädsla för er dumhet, inte av rädsla alls. Jag gråter av sorg för att ni tar ifrån mig det som jag växte upp med. Jag hatar er faktiskt. Jag skulle om känslorna fick styra mig, bryta gatsten och kasta den mot er. Det är ni som bryter mot det svenska, det är ni som förstör den svenska själen. När Carolina Klüft fick den internationella eliten av tiokampare att springa gemensamt ärevarv, då var hon för mig typisk svensk. När Raoul Wallenberg räddade människor från döden genom att riskera livet, ryktet och tryggheten, då var han typisk svensk. När vi delar ut Nobels priser för ”den som under året gjort mänskligheten störst nytta”, då är vi svenska. Då vi bygger trygga bilar för familjen istället för designade fartmonster, då är vi svenska. Då vi ger människor över hela världen designade kläder som de har råd med… då vi möblerar hem som ger alla livskvalitet genom att skära kostnader och välja bort fina gatan… är vi svenskar. Jag skäms för alla er som ger Sverige en ny image av ”tänk på dig själv”, ”vi har inte råd att hjälpa till”, ”nu har vi gjort tillräckligt”. Ni har inte förstått hur osvenska ni är. Valet är ert men säg inte att ni är mer svenskar än jag för att jag röstar för solidaritet, mänsklighet och är beredd att betala för att hjälpa andra. Det är det Sverige jag växte upp i, det är det Sverige som gett er det ni har. Inte för att det spelar någon roll att det är ”svenskt”. Det är däremot rätt. Valet är ditt, men rösta för ett Sverige som du kan vara stolt över och säg högt vad som gör dig stolt. Zlatan gör mig stolt. Han är svensk och bäst i världen.