Geografi bah

Så tills för ett par dagar sen trodde jag att Indonesien var en världsdel och att Bali var ett land. Fortfarande osäker, men nu tror jag att jag förstått att Bali är en provins (vad är provins????????????? En stat? Hjälp.), att Indonesien är ett land och att det landet ligger i världsdelen Asien. 

BESVIKEN. 

Trodde att jag skulle få besöka 4 världsdelar men det blir bara 3 (tror jag heheheh). Om jag inte flippar ur i slutet & drar till Antarktis. 

Nu är jag i Asien, sen flyger jag till NZ o det ska väl ligga i Oceanien. Eller är det ett hav? Nä. Oceanen är havet. Indiska oceanen. Eller? Hah! JAG HAR JÄTTEBRA BETYG!!!!! Hur som helst, sen sticker jag till Amerikat. 

(Skäms du nu pappa?:) 

Just nu är jag på ett försenat plan som förhoppningsvis ska ta mig till kuala lumpur, där ska jag hänga hela dagen o sen åka vidare till Bali (provinsen som ligger i Indonesien som ligger i asien alltså.). 

Helt o hållet osäker på om jag ska publicera dehär inlägget o blotta min dumhet, eller leva i det förljugna inför er, mina kära fans. 

Ska, med bra internet tillgängligt, skriva en ordentlig utvärdering om Burma. Och Indien också kanske.. Får se när det händer! 

Puss & kram. 

Feelings Comin' Up!

Det vore ju konstigt om jag inte blev påverkad känslomässigt av den här resan jag gör. Idag är en sån där dag när alla känslor bara svämmar över. 

Jag är väldigt väldigt trött, sådär trött så att jag kan gråta till vad som helst. Är halvsjuk, vilket gör mig ännu tröttare, och jag skulle behöva en rejäl kram från någon jag känner, någon från hemma. 

HUR SOM HELST, känslorna svämmar över. Och jag vill bara skriva hur tacksam jag är för så mycket. 

Jag är så tacksam att jag har en familj, en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka. 

Jag är också så otroligt tacksam och glad över att jag har en ännu större familj, utanför mina föräldrar o min bror, som jag också älskar och får så mycket tillbaka av. 

Mina älskade fastrar, mostrar, kusiner och deras familjer. Lilla, starka mormor. Farmor & farfar som till o med efter deras död fyller mig med mod och energi. Jag är så glad att jag har så bra relationer med så många i min "stor-familj". 

Mina älskade vänner, deras familjer. 

Min älskade Petter och hans helt otroligt varma, öppna och kärleksfulla familj. 

Allt det, alla dom, alla ni, är mitt hemma. Min trygghet. Människor jag identifierar mig med, som jag ser upp till på ett eller annat sätt. 

Det skulle vara så typiskt mig att vifta bort mig själv o säga att jag är blödig, o jag kanske kommer göra det senare i inlägget, men jag vill inte det. Jag vet, hur blödig jag än är nu, att det är såhär jag känner. 

Och här där jag är, på andra sidan jorden, helt ensam bland allt som inte är mitt hemma, så ser jag så tydligt - känner så tydligt - hur mycket alla domhär, alla ni, människor betyder för mig och för den jag är. Hjälp vad jag älskar er allihop. 

Imorgon är det två veckor tills jag äntligen får träffa hemma igen. Petter kommer till mig på Bali, sen ska vi resa igenom nya zeland tillsammans. Jag längtar ihjäl mig & ska ge honom all kärlek o energi jag samlat på mig under mina då 10 veckor som ensam. Prepare yourselfs. 

Puss & Kram. 


Katha, Kachin State

BLOGGINLÄGG??

Tänker någon annan såhär: 

1. Ser en kändis på gatan, tänker att "jag ska inte titta" och tänker att kändisen kanske ser dig och tycker om dig för att du inte är ett jobbigt fan som kommer fram o ber om autograf. Utan du är den sköööna, häärliga, aaavslappnade personen som aldrig skulle få för dig att störa, eller ens titta, åt en kändis håll i kändisens vardagssysslor. 

Vet inte vart jag ville komma med dethär. 

Jag är i alla fall mitt uppe i ingenstans i en liten stad i norra Burma som heter Katha. Det tillhör Kachin State trooor jag, iaf är det på gränsen! För bara några månader sen var det förbjudet för turister att åka hit med buss, så jag tog såklart bussen hit. Ensam turist var jag också, som en apa på zoo ungefär. Det är svårt ibland att veta skillnaden på när dom skrattar åt mig och med mig. Så fort jag öppnar munnen här uppe är jag i alla fall skitrolig att skratta.. Till? 

Just nu sitter jag hemma hos Oma, en kvinna jag träffade inne på ett kloster. Hon ville bjuda mig på lunch idag, och det har hon gjort nu. 

Just det, jag bor på ett kloster. Det var en nunna på bussen hit så igår morse när vi kom fram frågade jag om jag fick följa med o se hennes kloster, det fick jag. Jag hann knappt säga hej till alla innan jag hade en egen madrass o sovplats inne i nunnans sovrum. Härligt. Jag har inte sett en enda annan turist, och hotellet (ja det finns tyyyp bara ett) var rätt öde när jag besökte det igår. 

Imorgon åker jag tillbaka mot mandalay igen, tar tåget den här gången. 12 timmar ska det ta & jag hoppas på liiiite mindre gupp o stoj än bussen. Bussvägen var lika bred som en stig ungefär. 

När jag sa till kvinnan jag ätit lunch hos idag, att jag ska åka imorgon svarade hon "me, my family, will remember you always." 

Människorna i det här landet är verkligen något speciellt och jag är så glad att jag får uppleva det. 

Ps. Jag kommer publicera det här inlägget typ på tisdag (idag söndag), eftersom internet inte har uppfunnits här än (det kanske bara är en fluga ändå, dedär med internet?). Ds. 

Ps2. Nu är det måndag och jag valde i sista sekund det guppigaste tåget i den billigaste vagnen (förutom den vagnen där fåren är dvs.) - 16kr för en 12 timmars tågresa på en träbänk. Jag tänkte "yolo" och "livet är dagarna jag minns", så jag valde det här istället för ett tåg med sovkupé för 100kr. 

Det var faktiskt ett lite tårdrypande farväl från min sida. Jag satt på Gonjis (en kille i min ålder som bodde på klostret) motorcykel, åkte genom byn och alla vinkade o tjoade, barnen som badade i floden vinkade ivrigt och jag bara grina. Och när jag prasslade med pengar för att betala/donera pengar för att jag fått stanna på klostret i två nätter o fått mat hela dagarna, sa dom bara "nejnejnej" o såg ut som frågetecken. 

MÄNNISKOR ALLTSÅ <3 

Happ, nu luktar det hästbajs. 10 timmar to go!