Hemma igen

Jag är hemma. 
 
Det känns som att ingen tid har gått sen jag åkte, samtidigt som jag känner mig helt olik mig själv och "den jag var" innan jag åkte. 
 
Känns lite pretto att säga att jag är förändrad efter mindre än ett halvår utomlands, men jag känner mig faktiskt annorlunda. Jag tänker och känner annorlunda. 
 
Så - om jag bara för ett inlägg tillåter mig själv att vara lite pretto, så känns det helt knäppt att vara hemma. Men också väldigt väldigt skönt. Känner mig tacksam (inte minst för att kunna dricka kranvatten!!! alltså, tänk att bara slå på vattenkranen och kunna dricka det vattnet!?!?!?) och tillfreds. Lugn och rätt självsäker. 
 
Jag har rest jorden runt helt själv. Gått i trappor typ 10 timmar i sträck på Sri Lanka, bott i krigsdrabbade områden i norra Burma där människorna inte kunde säga yes eller no och där det tog två dagar att boka tågbiljett, suttit/legat på och under en studsande träbänk i 12 timmar i en fullpackad tågvagn, gått 8 trekking-mil i bergen i Burma, lärt mig surfa på Bali, hoppat världens högsta cliffjump, simmat med vilda delfiner och roadtrippat över nästan hela Nya Zeland, åkt tåg över hela USA med Amtrak och festat vettet ur mig i Los Angeles. 
 
Jag har träffat så otroligt många människor - idioter, tomtar, troll och härliga karaktärer. Vänner och familj. Personer som jag har relationer till som ingen i min "hemmavärld" kanske nånsin kommer träffa, eller ens höra om. 
 
En munk från Burma frågade mig vad jag lärt mig om världen - han ville veta så att han också kunde få lära sig det jag lärt mig. Jag svarade att jag nog mest lärt mig om mig och om hur jag själv fungerar. Med risk för att låta sjukt lökig, så går det nog inte att lära sig det en lär sig av att resa - utan att resa själv. 
 
Det här är lätt det bästa jag gjort hittills. Det har varit så otroligt jobbigt, ångestfyllt, vidrigt och ensamt. Kärleksfyllt, lärorikt och underbart. Det som har varit jobbigast i stunden har blivit mina bästa minnen. 
 
Men varför åkte jag? Helt ensam? frågar många. Pappa har alltid pratat om när han reste Jorden runt som 25-åring. Det är egentligen alla dom historierna som alltid varit min inspiration. Allt har låtit så fritt, kul och galet. Första månaden ensam så grät jag mest och skrev till pappa att det ju suger att resa själv. Då sa han "Ja, jag vet. Första månaden i Kina så grät jag bara. Räknade dagarna tills jag fick åka hem, grät och mådde dåligt.".
 
Hm. Det tog honom 21 år att säga det och jag ville strypa honom. Nu fattar jag ju att det är själva grejen. Det låter kanske lite sadistiskt, men det är av smärtan i ensamheten jag lärt mig mest. Säger inte att det skulle vara så för alla, men för mig som avskyr att vara ensam ofrivilligt har det verkligen varit nyttigt att hantera den situationen. 
 
Nu ska jag sluta innan det dryper smöriga uppmaningar och cry me a river-feeling om det här inlägget. Men hörni - 
 
UT & RES ME ER! 
 
 
 

Såhär såg det ut när jag kom hem. Världens bästa Wendela och Emil hämtade mig på stationen och hjälpte mig att överraska alla.