För all framtid

Nu ska ni få höra att jag hann göra bort mig innan jag ens kom in på kontoret idag.

 I porten där man går in finns en stor spegel som jag brukar kika till kläderna i innan jag springer upp för trappan och in på kontoret. Idag var det så tomt överallt så jag bestämte mig för att ta en selfie. en helkroppsselfie. Jag kände mig ju fin! Tjejen på tunnelbanan igår hade liksom inspirerat dagens klädval. 

Men selfien blev inget bra. Huvet blev lika stort som benen osv. så jag sprang tillbaka och skulle snabbt som attan knäppa en till - tänk om någon kommer! tänkte jag. Kamerans reaktionsförmåga var långsammare än när jag tog första bilden. Porten öppnas. Kameran har snart tänkt klart. Kameran klar. Jag tittar under lugg till höger. 

Chefen.

Och jag lyckas liksom inte få ur mig något när han kommer in, annat än en panikartat HEJ!! Sen sprang jag upp för trappan å fibbla me nycklarna som tog oss in på kontoret. 

Tänk om jag varit en soft person som ba "Dehär blev ju lite pinsamt! Men en måste ju föreviga dagar som idag, när jag har läppstift å allt!" Å så hade vi kunnat skratta gott tillsammans.

Istället sprider sig den livsfarligt pinsamma tystnaden, som i sin tur leder till att vi alltid kommer tänka på den nyss hända stunden varje gång våra ögon möts för all framtid. 

Det är så det blir. Ju.