Skola, jobb, skola, jobb, LA.

Hej! 
 
Idag är jag hemma från skolan. Det har jag inte varit sen jag var inlagd på sjukhus i vintras. Det känns så konstigt att inte ha några planer annat än att plugga. Har varit i skolan, jobbat, skolan, jobbat, skolan, jobbat etc enda sen jag kom tillbaka till NYC efter sommaren. Väldigt intensivt men roligt. Så idag valde jag att vara hemma och bara ladda. Showen som jag är produktionsassistent för har premiär den här veckan, så det kommer inte direkt bli lugnare och jag har massor av manus att läsa och massor av monologer att lära mig. BUSY men KUL. 
 
:) 
 
Jag var i LA i början av oktober för att överraska Simon och få några lediga dagar och miljöombyte. Så himla mysigt. Jag älskar New York men jag behöver soooool, och jag lyckades få en liten bränna som jag planerar att behålla fram till jul. Eller helst till nästa sommar. Hatar att vara blek. Men det är ju inte news för någon som känner mig. 
 
 
 
Ser ni Hollywoodskylten där bakom? Vi hajkade upp till den en morgon. 
 
Har heller aldrig riktigt fattat att jag och Simon är så här lika. Trist att jag blev den som inte fick några läppar. 
 
Under dagarna låg jag mest och latade mig i solen. Den här dagen somnade jag i solen och brände ena sidan av kroppen. Halva magen blev röd och halva vit:) 
 
SOL! 
 
Och en helt annan bild som är tagen uppe på mitt tak här där jag bor i Washington Heights! 
 

Den här dagen glömmer jag aldrig tror jag

Hej everybody allihopa. Idag var en av de häftigaste dagarna jag varit med om. Jag och min scenpartner James har fått jobba med en scen från Adam Rapp's Blackbird. Jag spelar en 19-årig strippa som blev våldtagen av min pappa när jag var yngre och fick göra en "abort" genom att en man i ett garage gav mig nåt gift att dricka för att sen hamra på min mage tills "bloody hunks of meat" kom ut i en metallhink som jag stod i, och nu är jag gravid igen för att jag sålde min kropp till min stora kärleks bästa vän. Jag är också grovt drogberoende, har fått hepatit och är nu döende. Jag ska ramla ihop av smärta på scenen, och sedan avsluta hela scenen med att jag dör i famnen på min stora kärlek. Min stora kärlek spelas alltså av min scenpartner James. Idag hade vi vår första run-through i klassen och det kändes som att det gick helt ok för att vara första gången vi gjorde det inför en grupp människor. När vi hade dött och scenen var över, satte vi oss upp och hela klassen var helt tyst. Vi fick så mycket beröm och komplimanger som jag bara kunde drömma om att få höra. Självklart fick vi saker som vår lärare Zenon ville att vi skulle jobba på, men slutscenen sa han "it's ready for performance. very professional". Vi fick kommentarer av läraren som jag aldrig hört någon gång i ett klassrum innan. Kompisar kunde inte sluta prata om hur fin vår scen var och sa saker som "this was some new level acting. best thing I've seen since I started this school*. Det är den svåraste scenen och karaktären jag någonsin fått chansen och förtroendet att ta mig ann.
 
Och. Alltså. Jag vill inte på något sätt gå med näsan högt i vädret och skryta, alls. Men jag är så himla stolt, tacksam, chockad och lycklig. De senaste veckorna har jag verkligen fokuserat på rätt saker och det paid off. Nu vill jag bara fortsätta och göra ännu bättre ifrån mig. Vilken jäkla upplevelse. Och jag skriver om den här händelsen här, för det känns inte helt rimligt att uttrycka hur lycklig jag är på alla mina sociala medier där mina klasskompisar följer mig. Jag ville bara skriva det här, för er där hemma, och för mig själv. Den här dagen vill jag aldrig glömma. Vilken jäkla grej. Är så tacksam över att få uppleva det här.